De fyra temperamenten hemma hos mig…
Om man ska hårdra det en smula, och det ska man ju, så visar det sig att jag nog fått alla fyra temperamenten i min vård…
Den lille sangvinikern gör dramatisk entré i sitt liv när han forsar ut med fostervattnet, med fosterhinnan fortfarande kvar på sitt fjuniga lilla huvud. Han darrar och är lite klen till en början; man säger att han har kalkbrist och han får mjölk från BBs mjölkbank tills amningen kommer igång. Han ammar sedan lidelsefullt i nästan två år, tillsammans med allt annat mumsigt man kan stoppa i sig.
Han är den mest vakne unge som man sett på BVC på länge; efter tre veckor i jordelivet tittar han sig lystet omkring, lyfter huvudet och tjoar glatt på allt som kommer i hans väg. Han har inte ro att sova, egentligen, men efter några veckor inser hans hårt provade föräldrar att det bästa är att han, ganska häftigt, får guppa med näsan mot kudden i vagnen för att komma till ro. Ligger den lille krabaten på rygg kan han få se något vackert eller spännande och han har då inte tid att blunda.
Han reser sig upp på fötter vid 7 månader, och efter detta sitter han sällan ner över huvud taget. Mamman och pappan krokar fast hans sele direkt i vagnen, vilket gör att han med ett stadigt grepp om ryggstödet kan titta på allt, tjoa på alla och bekanta sig med allt vackert, konstigt och spännande som världen är full av.
Han växer och blir en muskulös liten kille, som när han inte diskuterar det magiska i en myrstack klär ut sig till en vacker prinsessa och till den tuffe ninjasköldpaddan Donatello. Han vill hjälpa mamman och pappan med allt; han inser sitt värde i att göra världen till en god och vacker plats att vara i. Han hjälper pappan att spela på hästar och sälja bilar, och han hjälper mamman att sortera tvätt, putsa fönster och laga mat. Han vinner mormors hjärta när han noterar varje gång hon byter gardiner, har en ny tröja eller en ny piffig frisyr. Så fort han kommer innanför dörren klär han av sig. Allt. Varför ha skavande kläder när man kan vara fri, och fullkomligt naken!
Den lille killen är fruktansvärt närsynt, och när han i nya glasögon stiger ut från optikern fascineras han av varenda löv på varenda träd. Han målar fantasifullt av världen, och han är alltid med på bilderna själv, som ”Superkillen”. När han fyller fem, 1993, får han ett Nintendospel och efter tre veckor slår han till och med sin intensivt tvspels-övande mamma i alla spel med Super Mario.
Han börjar skolan, och det är svårt att sitta still. Han har så mycket att berätta, så mycket att titta på. Hans mamma får vädjande brev från fröken där hon uppmanas prata med sonen om hur man sitter still, och att om uppgiften är att måla de tre vise männen ska man minsann inte måla en bondgård med Superkillen i mitten. Han är minst i klassen, och han har det jobbigt.
Den lille levnadskonstnären flyttar med sin familj. I den nya skolan hittar han ”hem” i en ny fröken. Hon uppmanar honom att hitta på mer; pjäser, dikter, målningar. Hon uppskattar hans fantasi, hans känsla för färger, former, ord, språk. Han får vänner som liknar honom, och fröken är där och hejar på. Vilken lycka för en liten sangviniker!
När den lille sangvinikern, endast iklädd tomtemössa, klär granen tillsammans med sina föräldrar gör sig lillasyster påmind. Hon vill komma ut i världen, om än några dagar sent.
Ut kommer en bastant och otroligt vacker flicka. Hon har decimeterlångt svart hår och gråsvarta ögon. Mamman och pappan blir sittande, tittandes in i dessa outgrundliga brunnar; det ser ut som om hon redan vet allt, har sett allt, kan berätta allt.
Den lilla flegmatikern blir kvar några extra dagar på BB, för hjärtklaffarna har inte riktigt stängt sig ännu. Det tar tid för en fulländad själ att förbereda sig för en kroppslig tillvaro på jorden… Väl hemma äter hon och sover. Och sover och äter. Hon vill gärna ligga på rygg i vagnen och betrakta världen. Hon tittar på allt; sin familj, himlen, träden. När hon tröttnar på att titta blundar hon.
Mamman upptäcker att hon kan ställa klockan efter sin lilla flicka; ”när jag har ätit vill jag sova och efter 3 timmar vaknar jag igen”. Efter tre veckor har den lilla flegmatikern skaffat sig en dygnsrytm som de flesta föräldrar bara kan drömma om; man sover 21.00 - 7.00 och man vaknar inte genom att skrika utan genom att se sig runt i världen. Den stojige sangviniske storebrodern får henne redan att le, och hon kan vänta på sin mat. Bara hon får den direkt efter blöjbytet!
Hon blir 4 månader och sitter stadigt på golvet. Där sitter hon mest, för hon gillar inte att kravla runt och kämpa när hon inte måste.
Redan när hon är 10 månader reser hon sig plötsligt och går. Det ser lustigt ut, för hon är så otroligt liten och hon har ju knappt krupit. Men det är som om hon tittat på oss andra, räknat ut hur man ska göra och sedan bara gör det. Hon går till, nästan aldrig ifrån. Till människor som behöver tröst, till en övergiven ledsen som kan behöva hjälp, till avdelningen för övergivna ledsna på leksaksavdelningen.
Den lilla flegmatikern älskar sagor; gärna sådana om stora läskiga monster som egentligen är snälla, men missförstådda. Hon är gärna Turtles med sin storebror, men när han vispar iväg med sina kaststjärnor sitter hon kvar på golvet och klappar på Shredder, den onde antagonisten i serien. När andra barn förälskar sig i Babar vill hon vara Rataxes, den onde noshörningen. I hennes värld är han nämligen inte ond, bara djupt missförstådd.
Hennes pappa dör i en bilolycka inte långt efter att hon lärt sig gå. När Storebror sangviniker gör upp stora planer för hur man ändå ska kunna överleva utan en pappa – genom att sälja fler bilar, spela på bättre hästar – sätter sig den lilla flegmatikern i mammas knä, klappar hennes kind och läspar fram; ”Allt blir bra till slut…”. Mamman ser långt in i hennes ögon och tror henne.
Den lilla sangvinikern är djupt förälskad i mat. Efter modermjölksersättning och välling har hon drickchoklad i en nappflaska, som måste stå vid sängen när hon vaknar på morgonen. Hon älskar all mat passionerat, och om hon är lite sömnig kan hon helt sonika ta en liten tupplur med handen runt potatismosen för att sedan fortsätta äta när hon vilat en stund.
Första dagen i skolan har hon förstått varenda regel som gäller där, och hon följer den till punkt och pricka. Hon förstår verkligen inte varför vissa inte kan följa dessa enkla regler. Samtidigt tycker hon synd om dem och försöker hjälpa dem att komma till rätta i denna underliga värld som de vuxna ordnat för de människor som kallas barn.
Lärarbyten är förödande för den lilla flegmatikern, för hon får på något sätt vatten på sin kvarn att vuxna inte är vuxna sin uppgift. De får barn, blir utbrända, ska omskola sig… De försvinner på olika håll, men det gör egentligen inte så mycket; hon har sina vänner. De är inte många, och de sviker ibland – vilket skakar henne i grunden – men de finns där och hon hittar tryggheten där. Hon blir den där tjejen man kan lita på; som står på sig och som vet vad hon vill. I med och motgång. När klassen ska på ett evenemang i storstaden har man bestämt att äta på McDonalds efteråt. Den lille flegmatikern har bestämda åsikter om multinationella företag (påhejad av sin socialistiska mamma) och har därför med sig hemrullade pannkakor och sylt som hon stolt äter utanför hamburgerrestaurangen. Läraren undrar om flickan känner sig utpekad, till och med mamman svajar i sin syn på att det privata är politik, men flickan mumsar nöjt vidare på sina pannkakor. I längden vinner hon; det kan bara vara lite tufft på vägen.
När de två syskonen är 12 och 15 vill plötsligt en liten syster hälsa på. Mamman och pappan har försökt i tre år, och äntligen ska den lilla melankolikern få se dagens ljus. Dagen då hon beräknas komma ut kommer och passerar, och efter två veckor besöker den lilla tvåbarnsfamiljen BB för att kolla att det verkligen är som det ska. Det är det; det är jättebra där inne i fostervatten och mörker. Varför alls komma ut?
Till slut bestämmer hon sig ändå att det kanske är bäst att dyka ut. Ut kommer hon en fredag kväll i februari. Det är mörkt, kallt och halt ute och mitt i kvällsskiftet är det en handfull sköterskor och barnmorskor som förundras över hennes fluffiga änglahår och rosiga kinder. Mamma tänker på änglar och pappa gråter av hänförelse. Hon kommer hem och skaffar sig snabbt väldigt bekväma rutiner. Hon kryper aldrig, men sitter stadigt redan när hon är 4 månader. Hon betraktar världen med stora runda ögon, men vänder gärna bort blicken när det ser otäckt ut.
Hemma blir hon matad, bytt på, lekt med av fler än mamma och pappa. Syskon och syskons kompisar vill vara med. Man pratar, skrattar, tjoar med henne. Hon är med på det mesta. På kvällen har hon en nalle som spelar musik när man puttar på den, och hennes pappa har byggt en vagga som man kan sätta igång från hans säng, med hjälp av ett snöre. När mamma håller hennes hand och hon får ha ett örngott över ansiktet kan hon sova tryggt. Hon vaknar på natten och vill ha mjölkersättning. Det tar 40 minuter att få i sig 240 ml. Det går inte att forcera, inte att göras snabbare.
Hon kryper aldrig, hon hasar på rumpan. Från den utgångspunkten kan hon se människor i ögonen och förundras över hur de krumbuktar och har sig. Hon lär sig gå ute i hönsgården där hon tjoar på alla hönorna. Hennes litterära favorit är Nalle Puh och hans vänner, och därför har alla hönor namn som Christoffer Robin, I-or och Nasse. När kycklingen Herbert dör är hon otröstlig, och mamman och pappan inser att man behöver ha en regelrätt begravning där man högtidligt dedikerar ”Gullefjun” till den döde.
Hon får en lillebror som dör vid födseln när hon är 16 månader. De vuxna är ledsna och olyckliga, mamman blir till och med lite konstig ett tag, men alla vuxna i den lilla melankolikerns värld tycker ändå att hon verkar ta det bra. När de är vid lillebrors grav leker hon tittut mellan gravstenarna med syskonen, men hon känner ändå att de alla egentligen är ledsna där. Hon klappar och kramar och vill att allting ska bli bra till slut, men hon är inte så säker på att det kommer att bli så.
Den lilla melankolikern är den första i syskonskaran som går på dagis tidigt. Hon hittar en vän där, och de är glada tillsammans. Hon förstår inte intriger som kan uppstå mellan små barn; hon vill att alla ska få vara med. Det får man i Telletubbies värld; alla får en jättekram och sen är alla vänner. Världen är inte sådan, inser hon, och hon blir ledsen när hon tänker på det. Hon älskar att titta på ankan Anki på barn-tv. Anki är tuff och frågvis och sådan vill hon vara. Hon är inte riktigt sådan själv, men hon är i alla fall inte rädd för stora människor.
Sagorna hon somnar till handlar om umbäranden, svårigheter och ack och ve. Men de måste sluta lyckligt på något sätt, annars står den lilla inte ut.
Hon växer och blir stor och får en lillasyster som gör mycket väsen av sig. Hon oroar sig mycket för systern, för mamman och pappan och storasyskonen. Och för världen. Den är så stor och så otroligt ledsen. Den behöver hjälp. Hon vet inte hur hon ska hjälpa. När människor hon tycker om bråkar blir hon orolig. Hon ser att världen är en sorglig plats, och hon famlar mellan att ge upp och att försöka rädda den. Hon intresserar sig för djurvärlden, den andliga världen, alla möjliga världar och inser tidigt att allt bara är bull-shit. Det finns ingen egentlig mening med någonting, och här är hon satt att leva i denna värld. Det känns inte alltid riktigt som att världen är rättvis…
Som sagt; den lille melankolikern får en lillasyster. En natt i juni, när åskan går och blixtarna far över himlen kommer hon ut strax efter vargatimmen. På sin högerfot har hon ett rött hjärta, mamman tolkar det lite sentimentalt som en hälsning från storebror som kom och vände om, och hon är en hungrig liten varelse som snabbt hittar mammans bröst där hon sedan kommer att ligga i ca 1 års tid. I alla fall nattetid…
Kolerikern ser till att få mat, ser till att man ser henne, ser till att man får veta när hon tycker att livet är värt att leva och när det faktiskt suger. Hon vill inte gärna krypa, men gör det bara för att komma upp i stående. En gåstol finns plötsligt i huset – mamman har gett upp många principer under vägen – och nu kan den lilla kolerikern skjuva sig själv mellan den ena sidan av rummet till den andra. Hon ropar, uppmanar, tjuter om vartannat och hela familjen tycks veta vad hon menar. De försöker göra henne till lags; ibland lyckas de…
Kolerikern lär sig gå utan stöd, och så snart hon kan uttrycka sig ser hon till att ingen får en lugn stund. Hon vill veta hur världen fungerar! Hon vill veta vad som är rätt och vad som är fel! När hon ska sova vill hon höra sagor, men helst vill hon vara med och berätta själv. Mamman, eller pappan eller vem det nu är som försöker natta henne, blir mest en coach, en stödperson som lotsar henne rätt i berättelserna. Där figurerar både Turtles, Muminmamman, Tinky-Winky och Spiderman. När hon, och emellanåt även stödcoachen, kiknar av skratt säger hon plötsligt: ”Jag vill sova nu” och strax har hon somnat.
När den lilla kolerikern börjar på dagis är det inte alltid att hon vill gå dit. Det räcker att någon under dessa stressiga morgonminuter gör något litet litet fel för att det plötsligt ska slå fullkomligt slint för henne; Hon vill banne mig inte gå till det där äckliga tråkiga stinkande dagiset! Familjen vädjar; storebror försöker avleda, stora storasyster klappar på kind, storasyster låser in sig på toaletten och kolerisk mamma får sig ett anfall. Då samlar lillasyster ihop saker hon hittar i huset (handdukar, halsdukar, muggar, mammas smink, skor…) och kastar ner i mulltoan. När hysterisk mamma lugnat sig en smula och försöker få veta varför flickan kastat alla dessa saker får hon till svar; ”De var äckliga. Och fula”.
Andra morgnar har Kolerikern bestämt sig för att kläder är äckliga. Hon springer målmedvetet ut i trädgården – snön gör att hennes bara fötter glider en smula – och slänger alla kläder mamman satt på henne i komposten.
En mild och förstående förskollärare säger att det är okej att komma med Kolerikern inlindad i en filt; man har ju tid att ta på henne under förmiddagen. Mamman är tacksam; mången morgon kommer hon med en ålande arg liten unge inlindad i filt, med kläder i en påse. Förskolläraren har tid att hjälpa; de kan resonera om vad byxor är bra för, och varför alla kan behöva en tröja då och då…
Kolerikern börjar skolan. Hon är arg, har stort rättvisepatos och är flicka. Det är en jobbig kombination. Hon kan alla regler, men hon tycker egentligen inte om dem. Hon vill skrika ut att världen är orättvis men förstår att hon inte borde, för sådant gör inte flickor. Kontentan blir att hon sitter fint – som flickor ska – i skolan, och ställer till ett rent helvete hemma. Helvetet består egentligen mest av uppdämd frustration över orättvisor i tillvaron, där hon ser att vuxenvärldens regler suger, att pojkar får bete sig som idioter och komma undan med det. Hon hotar med att ta livet av sig, och storasyster Melankoli blir om möjligt ännu ledsnare, stora storasyster Flegmatiker försöker visa henne att världen rent statistiskt behöver sådana som hon, och storebror Sangviniker vill visa henne några spännande roliga nya världar i cyberspace.
Dessa små själar har jag fått i min värld, att lotsa genom livet. Det är inte lätt, men det är fantastiskt roligt. Jag hoppas att jag, trots brister och enorma samvetskval för både det ena och det andra, kan hjälpa dem att hitta rätt i världen och livet.
Maria Bergérus, 20 oktober 2013
